Det Kaosgnostiska Xeper
En drakonisk tolkning av egyptisk kosmogoni
I de äldsta egyptiska kosmogonierna beskrivs tillvarons ursprung som ett gränslöst urtillstånd av kaos, mörker och potential. Detta tillstånd benämns Nun – det formlösa urvattnet ur vilket all existens senare skulle uppstå. Nun var inte tomhet i absolut mening, utan snarare ett tillstånd där alla möjligheter existerade utan åtskillnad eller struktur.
I detta urhav verkade de åtta primordiala krafterna som i den hermopolitiska traditionen kallas Ogdoaden: Nun och Nunet (urvattnet), Heh och Hehet (oändligheten), Kek och Keket (mörkret) samt Amun och Amunet (det dolda, osynliga). Dessa gudomliga principer representerade inte skapande i aktiv mening, utan snarare det tillstånd som föregår all ordning.
Ur Nun uppstod så småningom demiurgen Ra. Enligt myten manifesterade han sig genom den första lotusblomman som reste sig ur urvattnet. När lotusens kronblad öppnade sig framträdde Ra som ett gudomligt barn, och ur honom strålade ett ljus som skilde sig från kaosets mörker. Detta ljus var inte en fortsättning av Nun, utan ett brott mot dess formlöshet. Med Ra påbörjades skapelsen av kosmos – ett ordnat och avgränsat universum.
Denna akt innebar dock inte att kaos upphörde att existera. Tvärtom beskrivs i flera texter hur de kaotiska krafterna reagerar mot skapelsen. Ur Nuns djup framträder Apep (Apophis), den kosmiska orm eller drake som personifierar kaosets motstånd mot ordning. Apep är en nödvändig antagonistisk princip vars funktion är att upplösa, sluka och återföra kosmos till det ursprungliga tillståndet.
Ra, vars existens är beroende av ljus och ordning, framställs som ständigt hotad av Apep. I denna kosmiska konflikt skapar Ra Shu, luftens princip, och Tefnut, fuktens och jämviktens princip, vilka tillsammans etablerar de första strukturerna i skapelsen. Genom Ras öga – senare identifierat med Hathor, Sekhmet och Uraeus – upprätthålls ordningen genom våldsam kraft.
I den drakoniska tolkningen förstås dock denna skapelse som ett intrång i det ursprungliga kaoset. När Shu och Tefnut vistas i Nun kommer de i kontakt med Apep, och den kaotiska essensen följer dem tillbaka in i skapelsen. Denna essens, som senare identifieras som Isfet – oordningens och upplösningens princip – förs in i kosmos genom deras avkomma: Geb (jorden) och Nut (himlen).
Nut och Geb hålls först förenade, men skiljs åt genom Shu på Ras befallning. Därmed etableras rummet, tiden och den kosmiska strukturen. Ras svartsjuka leder till att Nut förbjuds att föda barn under årets dagar. Först genom Thots list – då han vinner fem extra dagar utanför årets ordning – kan Nut föda sina barn under de så kallade epagomenala dagarna.
Under dessa dagar föds Osiris, Isis, Set och Nephthys. Osiris och Isis representerar i den klassiska mytologin livets cykler, fertilitet, lag och kosmisk kontinuitet. Set däremot intar en särställning. Han föds våldsamt och onaturligt, och är från början förbunden med storm, öken, kaos och gränsöverskridande. I denna tradition förstås Set som den gudomliga bärare av Isfet – den kraft som inte söker balans utan förändring genom konflikt.
När människan senare formas av Khnum på drejskivan av Gebs lera, aktiveras ytterligare en aspekt av den kaotiska essensen: Khem Sedjet, den svarta flamman. Denna kraft delas i 72 gnistor och binds till mänskligheten redan före livets andedräkt. Dessa gnistor representerar potentialen till överskridande, till medvetet blivande bortom kosmisk ordning.
Varat och blivandet
Inom den drakoniska setianska traditionen görs en tydlig åtskillnad mellan varat och blivandet.
Varat motsvarar den kosmiska ordningen under Maat – ett tillstånd av balans, stabilitet och upprepning. Här är individen en del av en redan fastställd struktur och förväntas upprätthålla denna genom anpassning.
Blivandet, Xeper, är motsatsen. Det är den aktiva viljan att överskrida givna villkor och att bli självskapad. Detta blivande är inte förenligt med Maat, utan drivs av Isfet. Khem Sedjet fungerar här som den inre gnistan som driver individen bort från kosmisk stagnation.
Set är i detta sammanhang inte en destruktiv figur i banal mening, utan den gudomliga princip som möjliggör transformation genom upplösning. Han skapar och förintar utan hänsyn till kosmisk harmoni. Där Osiris dör för att återuppstå inom ordningen, verkar Set för att bryta ordningen själv.
Kosmos är temporärt.
Kaos är ursprungligt och evigt.
Set i historisk och mytologisk kontext
Set var under tidig egyptisk historia en fullt accepterad och vördad gud. Han var öknens, stormarnas och gränslandens herre, och associerades med styrka, krig och kungamakt. Flera faraoner bar hans namn, och tempel tillägnade Set fanns bland annat i Tanis.
Med Osiriskultens framväxt förändrades Sets roll. Han kom att framställas som Osiris mördare och som en destabiliserande kraft. Hans kult marginaliserades, hans tempel förstördes och hans namn raderades ur inskriptioner. I senare texter identifieras han till och med med Apep – den fiende han tidigare bekämpat.
Denna demonisering följer ett välkänt mönster i religionshistorien, där äldre kaotiska eller gränsöverskridande gudomar omtolkas till ondskefulla figurer när nya ordningsbaserade kulter tar över.
I den drakoniska setianska traditionen återtas Set som den princip som vägrar underordna sig kosmisk determinism. Han är isoleringens, viljans och det radikala blivandets gud – inte en beskyddare, utan en prövning.
Comments
Post a Comment