Succubi, Maran Och Satanisk Feminism

Succubi, Maran Och Satanisk Feminism

av Tommy Eriksson

När den mänskliga viljan disciplineras till lydnad uppstår alltid motkrafter. I det kristna Europas asketiska kultur tog dessa motkrafter form som nattliga kvinnor: succubi i den latinska demonologin och maran i nordisk och centraleuropeisk folktro. De uppträder inte i dagsljusets ordnade rum, utan i sömnens, extasens och kroppens gränstillstånd. Där upplöses den moraliska hierarkin, och makt fördelas efter begär, intensitet och mottaglighet.

Den man som möter dem är sällan den världslige krigaren eller den hedniske bonden. Det är prästen, munken, den fromme och renlärige som byggt sin identitet kring förnekelse. I nattens domän reduceras hans teologiska auktoritet till ett tomt skal. Han blir den som mottar, kärlet istället för givaren, ett perfekt offer för den sataniska kvinnliga aspekten.

Succubusgestalten bär tydliga spår av äldre demoniska kvinnor från Mesopotamien och Levanten, där Lillith och besläktade figurer fungerade som sexuella och livsdränerande makter. Dessa väsen var inte moraliska avvikelser utan kosmiska funktioner: uttryck för natt, fertilitet, sjukdom och extas. När de assimilerades i kristen demonologi omformades de till syndens agenter, men deras aktiva, viljande karaktär kvarstod.

(En gammal trollformel att nå kontakt med Lillith nattetid är att på ett papper skriva “AMA LILITH LAYIL RIMOG LILITH!"Moder Lilith, nattens brinnande begär – Lilith! och upprepa texten muntligt elva gånger sedan vika ihop pappret och lägga under kudden för att få svar på frågor etc. av Lillith under natten)

Maran framträder i nordisk tradition i mindre systematiserad form, men med liknande funktion. Hon är ibland demon, ibland människa, ibland ett tillstånd snarare än en varelse. Hon rider bröstet, stjäl andedräkt, framkallar drömmar där skräck och lust sammanfaller, en syntes som faller direkt under samma kategori som ovan nämnda Lillith. Det centrala i detta är hennes verkan, med vilken effekt hon påtvingar sig de svagare männen : hon bryter viljans disciplin och återför kroppen till sitt eget centrum.

(Att nå kontakt med Maran under natten så kan man använda den här fornnordiska Galdern/kraftsången "Mara. Ríð. Ríð draum. Hug snertu. Bein haltu. Nótt kallar. Ek sef. Mara. Rid. Rid drömmen. Rör sinnet. Skona benen. Natten kallar. Jag sover.")

Dark Mother Divine av Rebecka Hanell

från SSKs estetiska avdelning Estetisk Terror  (för fler konstverk följ länken)

Den nattliga demonkvinnans makt är erotisk men inte romantisk. Den är selektiv, instrumental och prövande. Hon söker inte ömsesidighet utan respons. I mötet med henne kollapsar den manliga subjektposition som byggts på självkontroll och moraliskt överläge. Detta är inte att tolka som en moralisk berättelse utan snarare en magisk. Sexualiteten fungerar här som initiationsmekanism styrd av den kvinnliga magikern. Den som inte kan bära sin drift utan att demonisera den blir demonens byte. I denna mening är succubi och maran inte fiender till manlighet som sådan, utan till den impotenta manlighet som hämtar sin makt ur förnekelse, självhat och ideologisk renhet, hon är alltså vare sig moralisk eller omoralisk i egentlig mening utan snarare Amoralisk.

Ur ett jungianskt perspektiv framträder succubus som en kondenserad anima-figur, laddad med skuggmaterial. Hon representerar inte balans eller harmoni, utan den aspekt av psyket som kräver erkännande genom konfrontation. Där modern psykologi ofta strävar efter integration genom försoning, verkar den demoniska animan genom överträdelse.

I den asketiske mannen är animan inte dialogisk utan antagonistisk. Hon uppträder inte som vägledare utan som prövning. Den som misslyckas bryts ned; den som uthärdar eller rättare sagt ger sig hän henne transformeras, hon självförverkligar inte bara sig själv utan kan potentiellt magiskt självförverkliga den man hon sätter sina klor i, om han är redo att möta henne på hennes villkor. Detta är inte terapi utan alkemisk reduktion. Ingen helhet uppnås utan risk.

Den sataniska kvinnan som arketyp manifesteras genom succubi och maran står i skarp kontrast till både kristen madonnakult och modern politiskt korrekt feminism. Här finns ingen ödmjukhet, ingen offerposition och inget behov av kollektiv legitimitet. 

Kvinnan framträder som naturkraft i darwinistisk mening: selektiv, strategisk och obeveklig.

Hon definierar sig inte genom motstånd mot män som kategori, utan genom sin förmåga att känna igen styrka, vilja och värde. Hon allierar sig där kraft finns och drar sig undan där svaghet dominerar. Hennes makt är inte deklarativ utan verksam.

Denna form av feminism kräver inga slogans och inga rättighetsprogram, hon yttrar sig sällan genom att vifta på flaggor och skrika på stan då det sällan uppfyller hennes syften, hon arbetar i det fördolda, den sanna magin sker om natten, obevakad och obeveklig. Den är inte ett politiskt projekt utan ett existentiellt tillstånd.

I den historiska demonologin framträder den redan fullt utvecklad, långt innan modern jämställdhetsdiskurs.

I kontrast till detta står samtida försök att moralisera satanism genom identitetspolitik, offerretorik och ny-puritanism. Där förvandlas Satan till en symbol för trygghet och inkludering, och den demoniska kvinnan till en tandlös ikon. Detta bryter inga normer – det reproducerar dem i inverterad form.

Succubi och maran tillhör inte heller historiens kuriosakabinett. De är arketyper som aktiveras varje gång disciplin ersätter vilja och moral ersätter kraft. De rör sig i drömmar, fantasier och rituella rum där inga vittnen krävs.

Den sataniska femininitet de representerar ber inte om plats. Den uppstår där motståndet är som störst, där viljan förnekats längst, och där kroppen slutligen kräver sin rätt. I nattens rike finns ingen politisk korrekthet endast intensitet, respons och överlevnad.

Satanisk feminism om man ens kan använda det uttrycket, rör sig inte i polemik mot ett påstått patriarkat i en offerroll gentemot en manlighet allt färre män känner sig delaktiga i. Då pk-feministen allt som oftast ser sig som ett offer, så intar hellre den sataniska feministen rollen som förövare om hon måste välja. Därför blir  benämningen pk-satanism en omöjlig konstruktion om syftet inte bara är att provocera. Satanismen är inte pk, Satanismen är inte anti-pk heller, på samma sätt som vi vare sig är moraliska eller omoraliska, vi är snarare Amoraliska, den skugglika tredje sidan av myntet!