SATANISMEN EN PSYKORELIGION

SATANISMEN EN PSYKORELIGION 

Av Tommy Eriksson 

Carl Gustav Jung var en schweizisk psykolog och idéhistoriker som, i likhet med satanismen, hämtade mycket inspiration från Platon, Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, och han har själv, tillsammans med dessa, fungerat som en inspirationskälla för både Church of Satan och Temple of Set.

Vad som är ännu mer intressant är att han i hög grad ”destillerade” ned alkemins tankar och kabbalans struktur till att fungera som en operativ psykologi. C.G. Jung förklarade mänsklighetens psyke genom att föreställa sig ett individuellt undermedvetet som, genom sina komplex, uppvisar en struktur som liknar det kollektiva undermedvetna. Där det personliga självet uppfattas av psykologen, ses en gudomlighet av den religiöse. Där man inom det individuella undermedvetna kan urskilja de mörka komplexen (undertryckta drivkrafter, instinkter och önskningar), finner man i en yttre kollektiv aspekt motsvarigheter i form av djävulen själv.

Skillnaden är i grunden en fråga om nivåer. Om den personliga skuggan är diffus, är Satan än mer subtil, men existerar som en del av en objektiv verklighet. Det är denna subtila kollektiva verklighets drömliknande spår vi kan förnimma som ”arketyper”, i form av arketypiska bilder, drömmönster och vid händelser av omvälvande magiska eller religiösa upplevelser.

Om man föreställer sig att man bär flera lager av mörka solglasögon, behöver man, för att se verkligheten tydligare, avlägsna lager efter lager. Samtidigt innebär frånvaron av dessa filter att vi inte längre uppfattar omvärldens mest subtila och svårurskiljbara drag. På samma sätt behöver man lära sig att uppfatta de arketypiska spåren där de framträder som tydligast – i drömmar, kreativa fantasier och liknande fenomen. Detta innebär inte att arketyper är drömmar och fantasier, utan att dessa fungerar som medier genom vilka vår inre verklighet kan börja urskilja en yttre verklighet som följer liknande mönster. På samma sätt som verkligheten är mycket större än våra sinnen – eller de förmörkande ”solglasögon” genom vilka vi betraktar den – är dessa endast de medel genom vilka vi kan uppfatta den.

Det är lätt att, när vi talar om arketyper, förväxla kartan med verkligheten och därmed förbise det omfattande nätverk av mening som vi kan lära oss att förnimma. För att förtydliga detta kan vi betrakta en grundläggande modell: Personan är det yttre skalet genom vilket vi både tar emot omgivningens signaler och sänder ut våra egna, och därigenom skapar intryck hos andra. Anton LaVey berör detta i sina tankar om lägre magi, inom vars sfär man opererar på denna nivå.

Egot är inte helt olikt personan, men verkar i en inre dimension. Egot tar emot och sänder intryck från oss själva till oss själva; i jungianska termer innebär detta att vårt ”jag” kommunicerar med vårt ”Själv”, men oftast utan att nå fram fullt ut. Mellan dessa nivåer står hinder, såsom vår ”skugga” – de mörka drivkrafterna inom oss, vilka vi enligt Jung måste bli vän med, acceptera och integrera för att kunna nyttja deras potential. Genom denna process kan vi öppna de ”grindar” där jaget och Självet möts i symmetri, tillsammans med skuggan, och därigenom uppnå en form av gudomliggörelse genom individuation.

De rent privata delarna inom oss, vilka i sina attribut kan beskrivas som mest sataniska och som delar grundläggande mönster och arketypiska bilder med Satan själv, är därmed just de funktioner som möjliggör självutveckling och frambringandet av gudomlighetsprinciper inom oss.

Individuation är ett begrepp som har använts av ett flertal filosofer och psykologer, däribland Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och C.G. Jung, och betecknar en psykologisk process vars mål är att utveckla personligheten genom integration av det omedvetna i det medvetna. När individuation genomförs medvetet leder den till ökad egenförståelse, det vill säga förståelse av Självet som något större än jaget, samt en fördjupad insikt i det kollektiva undermedvetna.

Enligt Jung är vägen till individuation viktigare än målet. Målet är betydelsefullt som idé, men det väsentliga är det opus som leder dit; detta utgör livets egentliga mål (citat från The Psychology of the Transference).

Termen individuation användes även under medeltiden som principium individuationis (latin: grunden till det enskilda i mångfalden), och hos Schopenhauer, som menade att tid, rum, kausalitet och våra former av kunskap utgör Mayas slöja – eller, i en esoterisk parallell, Parokeths slöja – vilken skiljer de lägre demoniska världarna från de högre och därigenom fördunklar vår förståelse.

Det är därför snarare individuation än individualism som står i fokus inom satanismen, eftersom ingen verklig individualitet kan uppstå utan individuation. Här finns en djup filosofisk och esoterisk sanning som kräver kontemplation.

Jung sammanfattar: ”Individuationen är, allmänt talat, den process genom vilken individuella varelser formas och differentieras, särskilt utvecklingen av den psykologiska individen som en varelse åtskild från den allmänna och kollektiva psykologin.” Genom att psykologiskt särskilja sig från den kollektiva normen utvecklas den individuella personligheten. Detta innebär inte att ta avstånd från världen, utan snarare att införliva den och bli medveten om sitt Själv i relation till den. Denna mognadsprocess innefattar även att medvetandegöra och i viss mening integrera tidigare omedvetna aspekter, såsom anima/animus, Självet och skuggan, för att uppnå en högre grad av psykologisk helhet och balans. Individuation syftar inte till ett slutgiltigt mål; det är vägen som utgör målet, en mångfald som samtidigt rymmer en enhet.

Arketyper kan vara för subtila för att beskrivas mer exakt än som självorganiserande, universella grundelement, vilka sträcker sig bortom det enskilt mänskliga men som ändå kan förnimmas av våra medvetna strukturer, främst genom det undermedvetna, just eftersom strukturerna uppvisar en sådan likhet. Jung menade att han hade kontakt med en sådan ”struktur” i form av en daemon (vars etymologiska rot syftar på en inspirationskälla, guide eller ett högre genius) som han uppgav hette Philemon. Denna kontakt gav honom insikter som han ansåg sig inte kunna ha erhållit på något annat sätt.

I ”Den röda boken” skrev Jung två uppsatser om magi. Den första var ”Trollkarlen”, där han går in i ett samtal med sin demon Philemon – ett samtal som i sin helhet är mycket omfattande och symboliskt, men ur vilket följande stycke återges:

Jung skriver: ”Efter en lång sökning hittade jag det lilla huset på landet bakom en stor bädd av tulpaner. Det här är där Philemon, trollkarlen, bor med sin fru, Baucis.”

Jung: ”Philemon, gammal trollkarl, hur mår du?”

Philemon: ”Min pojke, du har lärt dig något om magi?”

Jung: ”Jag måste erkänna att detta är något överraskande. Jag hade föreställt mig magi som något annorlunda.”

Philemon: ”Det här visar dig hur lite du förstår om magi och hur felaktig din uppfattning är.”

Jungs utforskning av magi fortsätter när han reflekterar över svårigheten att förstå fenomenet. Jung skriver: ”Man kan inte förstå magi. Man kan bara förstå vad som överensstämmer med anledningarna bakom den. Magi överensstämmer med orimligheter … Allt som fungerar magiskt är oförståeligt, och det som oförståeligt fungerar ofta magiskt.”

Att definiera ”magi” är därmed i strikt mening omöjligt, eftersom den inte låter sig reduceras till rationella kategorier. Den existerar i nuet som erfarenhet, framkallar förundran och ger upplevelser av salighet och upprymdhet.

Ordet ”magi” pekar på allting, på en helhetsupplevelse. ”Som ovan, så nedan” är ett av de äldsta magiska koncepten och antyder att universum är i sympati med allt annat, att alla ting – genom att de tillhör samma system – i någon mening är ett.

När tekniken närmar sig magin, eller erfarenheten av förundran, vet vi att vi betraktar något som transformerar oss.

Vad man kan utläsa av Jungs samtal med Philemon är att magi utgör en transformativ potential – antingen som en process som förändrar individens inre natur, likt en accelererad evolution, eller som något som kan påverka yttre, objektiva element. Kort sagt är magi en transformativ potential.

Som Arthur C. Clarke uttryckte det: ”Tillräckligt avancerad teknik är oskiljbar från magi.”

Den jungianska psykologin, det vill säga den analytiska psykologin, benämns i vissa kontexter som en form av psykoreligion och utgör en brygga mellan det fysiska och det religiösa utan någon tydlig gränsdragning däremellan. Låt oss dock inte avfärda magi som enbart en form av psykologi, utan snarare förstå att det symbolspråk som används för att beskriva magiska krafter är kompatibelt med det symbolspråk som används inom psykologin, exempelvis vid analys av drömmar och det undermedvetna.

Vi bör emellertid inte stanna vid detta synsätt, utan fortsätta att undersöka och försöka påvisa den transformativa potentialens existens – det vill säga magi.

De esoteriska studenterna inom olika skolor, såsom Ordo Templi Orientis och Svenska Satanistkyrkan, kommer att förstå att den grekiska pantheonens gudaskara i stor utsträckning kan fungera som psykologiska arketyper. Dessa kan på ett konkret sätt hjälpa oss att förstå vår inre verklighet genom den analytiska psykologins användning av symboliska representationer av psyket och själen, men även av en verklighet som sträcker sig bortom det individuella, i form av det kollektiva undermedvetna.

Egyptiska symbolsystem innehåller detaljerade beskrivningar av det som ryms inom vår förnimmelsesfär. Inom den egyptiska gudavärlden betraktades gudarna som verkliga entiteter, möjliga att tillbe och kommunicera med. Särskilt intressant är betydelsen av deras namn: Khabs, det fysiska självet (”stjärna”); Ka, livskraften eller själen; Ba, anden; och Khu, föreningen av Ka och Ba. De högre gudagestalterna representerar naturens fenomen – solen Ra, den självskapande Khepri som symboliserar återfödelsen från mörker till ljus, samt fruktbarhetsprincipen i form av Isis.

I dessa symboler återfinns detaljerade arketypiska bilder som förenar den inre resan (Khabs, Ka, Ba, Khu) med den yttre kosmiska processen (Ra, Osiris, Khepri). Här kan paralleller dras till Temple of Sets begrepp Xeper/Khepri.

Om vi lyckas visa för oss själva att vi besitter en energi som sträcker sig bortom det vi normalt uppfattar som möjligt, bör vi försöka förstå dess natur och struktur. För detta ändamål finns redan etablerade modeller och tankeexperiment, såsom den judiska kabbalan och dess motsvarighet i kliffoterna. Dessa bör dock inte förstås som religiösa trosföreställningar, utan snarare som system för att organisera och tolka verkligheten.

Mot denna bakgrund kan frågan om skillnaden mellan att betrakta Satan som en arketyp respektive som en självmedveten, objektiv kraft framstå i ett nytt ljus. En arketyp är nämligen inte enbart en symbol för en uppsättning egenskaper, utan något betydligt mer omfattande. Inom dessa olika förklaringsmodeller av arketyper återfinns potentiellt genuint magiska nycklar.