August Strindberg – den förste satanisten?

August Strindberg – den förste satanisten? En lek med ord, eller?

Av Tommy Eriksson 

Det låter nästan som en dålig provokation eller hur? August Strindberg – Sveriges nationalskald, skolplåga och dramatiske gigant – som den förste satanisten? De flesta skulle nog avfärda tanken direkt. För den historiskt sinnade läsaren låter det som en anakronism. Den moderna satanismen uppstod ju långt senare, med Anton LaVey på 1960-talet, Michael Aquino på 1970-talet och de olika teistiska riktningar som därefter växte fram. Vad skulle Strindberg ha med detta att göra?

Ändå finns det något där. Något som gör att tanken vägrar släppa taget.

Det måste sägas från början: det finns inga belägg för att Strindberg var satanist i ordets moderna betydelse. Han grundade ingen kult, formulerade ingen satanisk teologi och predikade ingen lära där Satan stod som föremål för dyrkan. Det vore att göra våld på historien att påstå något sådant.

Samtidigt är det svårt att bortse från vissa märkliga omständigheter.

Under 1800-talet användes ordet "satanist" nästan uteslutande som ett skällsord. Präster, moralister och samhällsdebattörer kunde kalla sina motståndare satanister, men de anklagade brukade sällan acceptera beteckningen. Strindberg verkar däremot, vid några tillfällen, ha tagit ordet i sin egen mun. Inte som trosbekännelse, utan snarare med ett snett leende. Som provokation. Som en trotsig markering mot dem som ändå betraktade honom som en fiende till religionen och samhällsmoralen.

Det säger någonting om honom.

Strindberg var i grunden en människa som ständigt befann sig i opposition. Han grälade med kritiker, författarkollegor och gamla vänner. Han bytte ståndpunkter med samma intensitet som andra människor byter kläder. Ena dagen revolutionär, nästa dag konservativ; ena året rationalist, nästa mystiker. Han vägrade låta sig fångas i en enda identitet.

Kanske är det just därför tanken på Strindberg som satanist känns mindre absurd än den först verkar.

Han levde dessutom under samma tid som Friedrich Nietzsche, vars idéer senare skulle få ett enormt inflytande över olika former av modern satanism. Deras brevväxling var visserligen kort. Några få brev under slutet av 1880-talet – inte mer. Men det var ett möte mellan två ovanliga temperament.

Nietzsche läste Fadren och Fröken Julie och uttryckte sin beundran för den svenske dramatikern. Han såg hos Strindberg samma skoningslösa vilja att avslöja människans självbedrägerier och samhällets moraliska poserande. Strindberg besvarade uppskattningen. Båda såg sig som missförstådda av sin samtid och båda angrep det de uppfattade som flockmentalitet och intellektuell bekvämlighet.

Sedan kom sammanbrottet i Turin 1889 och korrespondensen upphörde nästan lika snabbt som den hade börjat.

Det blev aldrig någon djup filosofisk dialog mellan dem.

Men symbolvärdet är svårt att ignorera. Två av Europas mest kompromisslösa tänkare hann känna igen något hos varandra innan den ene tystnade för alltid.

Om Nietzsche representerade upproret mot den etablerade moralen, så representerade Strindberg kanske något annat: människans försök att gå vilse med öppna ögon.

Under 1890-talet kastade han sig in i alkemin och ockultismen med en intensitet som fortfarande förbryllar forskare. I Paris utförde han kemiska experiment och försökte, enligt egen utsago, framställa guld. Han läste Paracelsus, studerade äldre alkemiska texter och började uppfatta tillvaron som genomvävd av dolda samband och tecken.

Detta var inte en tillfällig nyck.

Hans Ockulta dagbok, som han förde under mer än ett decennium, visar en människa som försökte tolka världen som ett symboliskt språk. Drömmar, tillfälligheter, bibelord och vardagliga händelser blev delar av ett större mönster. För Strindberg hade verkligheten blivit ett mysterium som krävde tolkning.

Det är lätt att avfärda detta som excentricitet eller psykisk ohälsa. Och visst har sådana tolkningar gjorts. Men det finns också något annat här: en obändig vägran att acceptera världen som färdigförklarad.

Det är här den historiska redogörelsen slutar och fantasin börjar.

För om vi för ett ögonblick tillåter oss att leka med tanken – inte som historiker utan som idéhistoriska spekulanter – framträder en märklig gestalt.

Föreställ dig en människa som ibland kallar sig satanist, inte därför att hon tillber Djävulen, utan därför att hon identifierar sig med motståndaren. En människa som brevväxlar med Nietzsche, experimenterar med alkemi, för dagbok över ockulta erfarenheter och vägrar låta sig tämjas av samtidens normer.

Vad är egentligen skillnaden mellan detta och vissa senare former av satanism?

Inte så liten som man först skulle kunna tro.

Hos Anton LaVey blir Satan en symbol för opposition mot påtvingad moral och religiöst hyckleri. Hos Michael Aquino blir vänsterhandsvägen ett projekt för självskapelse och medveten utveckling av det egna jaget. Inom teistiska strömningar som Misanthropic Luciferian Order framträder Lucifer som initiator och motståndare till den kosmiska ordningen, en kraft som driver individen bortom givna begränsningar.

Den svenska linjen

Ännu mer fascinerande blir tanken om man betraktar vissa senare svenska strömningar. Hos Misanthropic Luciferian Order återkommer den initiatoriska nedstigningen, den individuella transformationen och viljan att överskrida de gränser som den kosmiska ordningen påstås sätta upp. Hos Svenska Satanistkyrkan och det nyöppnade The Satanic Order framträder i stället Satan som motståndaren – en symbol för självbestämmande, opposition mot dogm och rätten att själv definiera sitt liv. Skillnaderna är naturligtvis stora. MLO utvecklar en uttalat teistisk och antikosmisk metafysik, LaVey förblir huvudsakligen symbolisk och ateistisk och Aquino formulerar en initiatorisk vänstra handens väg tradition. Strindberg gjorde inget av detta. Men kanske delar de ändå ett gemensamt motiv: den envisa vägran att nöja sig med den plats världen tilldelat människan.

Satan som den alkemiska rebellen

Det mest poetiska i denna fantasi är kanske att Strindbergs Satan inte blir den kristna demonologins djävul, utan en alkemist. Lucifer framträder som ljusbäraren, den som stjäl elden och upplöser gamla former för att skapa nya. I det ljuset blir Strindbergs liv nästan ett uttryck för alkemins eget motto – solve et coagula, upplös och återbilda. Inte därför att han var satanist i modern mening, utan därför att han tycks ha levt som om människans uppgift vore att ständigt omforma sig själv och vägra underkasta sig färdiga sanningar.

Strindberg gjorde naturligtvis inget av detta på ett systematiskt sätt. Han skrev inget sataniskt manifest. Han skapade ingen ritualtradition.

Men han levde som om människan hade rätt – kanske till och med en plikt – att bryta sönder de identiteter världen erbjuder henne.

Han nöjde sig aldrig med att vara en sak.

Naturalist.

Mystiker.

Vetenskapsman.

Kemist.

Kättare.

Kristen.

Profet.

Hädare.

Det är nästan som om hela hans liv utspelade sig enligt den alkemiska principen solve et coagula – upplös och återbilda.

Ur det perspektivet får också Infernokrisen en annan klangbotten. Infernot blir inte bara ett sammanbrott, utan en invigning. Nigredo – sönderfallet. Albedo – reningen. Rubedo – återfödelsen. Inte nödvändigtvis som ockult verklighet, men som existentiell erfarenhet.

Och kanske är det där den verkligt intressanta frågan ligger.

Inte om August Strindberg verkligen var satanist.

Det var han sannolikt inte.

Utan om det finns ett sätt att förstå modern satanism som äldre än sina egna organisationer och manifest. Som en hållning snarare än en religion. Ett sätt att förhålla sig till världen där motståndet mot dogmen, viljan till självförvandling och modet att stiga ned i sitt eget inferno blir viktigare än etiketten i sig.

Om man ser det så blir Strindberg inte satanismens grundare. Han blir inte dess profet och inte dess första teolog.

Men han framstår kanske som något ännu mer strindbergskt: en rastlös föregångare, stående i dörröppningen mellan romantikens rebelliske Satan och den moderna vänstra handens vägs olika uttryck.

En man som ibland tycks ha provat djävulens namn på sina egna läppar, inte för att böja knä inför mörkret, utan för att undersöka vad som händer med en människa som vägrar låta någon annan definiera vem hon är.

Och kanske är det just därför tanken fortsätter att fascinera. Inte för att den är helt sann, utan för att den heller inte är helt osann.

https://thesatanicordertso.blogspot.com/